Nån gång på 50-talet köpte min mormor och morfar ett sommarställe på en ö nära Stockholm. Sedan ett antal år är det jag, min bror, mamma och min syster som äger det. Storasyster äger störst andel och är också där mest. Jag är inte där så ofta eftersom våra helger och lov är så korta att de inte räcker till allt man vill hinna med som barnens aktiviteter, hus, trädgård, stuga på Gotland och dessa renoveringsskriande stugor på en underbar men arbetskrävande tomt. Men idag åkte jag och storasyster dit tillsammans för en dagsutflykt i det fantastiska vårvädret. Vi åkte bara vi, vilket innebar att vi hade tid att prata och det är inte ofta vi har det, eftersom hon bor tvärs över Östersjön och reser ca 300 dagar om året och annars när vi träffas är hela tjocka släkten med och pratar i mun på varandra. Men idag har vi pratat, promenerat och upplevt minnen. Det är otroligt hur mycket minnen det finns i hus och t.o.m. träd och vägar. Jag minns ljud från knarrande dörrar och trodde flera gånger att mormor skulle komma ut med "badkaramellen" som man fick om man hade varit duktig och badat i det kalla vattnet. Vi har två hus på tomten, ett med kök och öppen spis där mormor och morfar bodde förr, och ett mindre där vi bodde. På bilden ser ni vår stuga och min säng överst. När jag gick in i stugan lät altangolvet precis som det gjorde på morgnarna när mamma eller pappa kom för att väcka mig för...hu, jag vågar inte säga det...nästan 30 år sedan! Det knarrade exakt på samma sätt och jag mindes tydligt hur jag drog täcket över huvudet och vände ryggen till när jag hörde knarret då och insåg att solen strålade in genom fönsterluckorna och det inte bara var nån som kom in efter ett nattligt dassbesök. Jag mindes samtidigt hur goda de rostade mackorna var som mormor hade rostat när man till slut kom upp till stora huset iklädd nattlinne och med siktet inställt på en dag på bryggan eftersom det på den tiden alltid var fint väder på sommaren.
På promenaden gick vi förbi en gammal bergbana som funnits där i massor med år och jag tittar till på den och minns exakt hur jag för 25-30 år sedan kände en hisnande känsla varje gång jag passerade den och undrade hur det skulle kännas att sitta i vagnen och åka nerför berget. Precis då säger storasyster "jag minns hur spännande jag tyckte att den där var när jag var liten..." På andra ställen under promenaden såg jag grenar och rötter som jag mindes från förr och som nu bara var större och grövre, men låg kvar som ormar på stigen som vi gått hundratals gånger. Tänk vad man kan minnas och ha registrerat nånstans omedvetet, och tänk vad lätt det är att glömma och skjuta undan sånt som verkligen satt spår i ens liv om man inte ger det tillfälle att påminna en då och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar